84 Manon däremot syntes utom sig av glädje över att se mig och gjorde mig förebråelser för min kyla. Jag kunde icke avhålla mig från att kalla henne falsk och trolös, och ledsagade dessa tillmålen med djupa suckar. Till en början gäckades hon över min enfald, men då hon såg, hur sorgmodigt jag blickade på henne och vilken svårighet jag hade att smälta en förändring så stridande mot mitt sinnelag och mina böjelser, gick hon ensam in i sin kammare. Jag följde henne strax efteråt. Jag fann henne fördränkt i tårar. Jag frågade efter orsaken därtill. — Det bör väl inte vara så svårt att förstå, svarade hon. — Hur vill du att jag skall kunna leva, om min åsyn inte längre är ägnad till annat än att förorsaka dig en dyster och mulen uppsyn? Du har inte givit mig en enda smekning på den timme du varit här, och mina har du mottagit så majestätiskt som storturken i seraljen. — Hör på, Manon, svarade jag, i det jag omfamnade henne, jag kan inte dölja för dig, att mitt hjärta är dödligt sårat. Jag talar nu inte alls orn den ängslan, vari din oväntade rymning störtade mig, inte heller om din grymhet att övergiva mig utan ett ord av tröst efter att ha tillbringat natten i en annan bädd än min... trollmakten av din närhet skulle komma mig att glömma mer än så. Men tror du, att jag utan suckar, ja utan tårar, fortfor jag gråtande, skall kunna tänka på det bedrövliga och olycksaliga