88 Den gamle älskaren tycktes betrakta mig med välvilja. Han klappade mig på kinden och sade, att jag var en vacker gosse, men att jag måste vara på min vakt här i Paris, där unga män så lätt hemfalla åt utsvävningar. Lescaut försäkrade, att jag av naturen var så from och sedig, att jag endast talade om att bli präst, och mitt enda nöje bestod i att förfärdiga små kapell. — Jag tycker, att han är lik Manon, återtog gubben, i det han lyfte upp min haka, varpå jag med enfaldig uppsyn svarade: — Ja, det är för att vi är så nära släkt, och så älskar jag min syster Manon som mitt andra jag. — Hör man på bara, sade gubben till Lescaut. — Han har huvud, det är synd att gossen inte har varit litet mera ute bland folk. — Åh, min herre, återtog jag, jag har sett mycket folk hemma i kyrkan, och jag tror nog att jag i Paris ska finna dem, som är dummare än jag. — Ja ja, sade han. — Det är verkligen inte illa sagt för att vara av en gosse från landsorten. Hela vårt samtal under supén fortgick i liknande stil. Den skälmaktiga Manon höll flera gånger på att fördärva alltsammans med sina skrattsalvor. Jag fann vid bordet tillfälle att berätta hans egen historia för honom och det missöde som väntade honom. Lescaut och Manon bävade under min berättelse, synnerligast som jag tecknade hans porträtt fullkomligt likt, men egenkärleken hindrade honom att däri känna igen sig själv, och jag fullbordade det