102 hade gått till honom direkt härifrån och uppeggat honom så kraftigt mot er, att han stod i begrepp att sända mig order om att skärpa ert fängelse. Emellertid blev han mildare stämd, då jag meddelade honom sanna förhållandet, och i det han skrattade litet åt den gamle herr de G. M:s lättfärdighet, sade han, att vi måste låta er stanna här i sex månader för att tillfredsställa denne, så mycket hellre, tyckte han, som denna vistelse ej gärna kunde vara utan gagn för er. Han tillsade mig, att behandla er hyggligt, och jag svarar för att ni inte skali få skäl till klagomål över mitt beteende. Den gode priorns redogörelse var tillräckligt lång för att giva mig tid till förnuftig eftertanke. Jag insåg, att jag skulle utsätta mig för ett misslyckande, om jag förrådde alltför stor iver att bli fri. Jag försäkrade honom därför tvärtom, att om jag var tvungen att stanna kvar, så var det dock en stor tröst för mig att i någon mån åtnjuta hans aktning. Jag bad honom därpå helt frimodigt att bevilja mig en ynnest, som icke var av den minsta vikt för någon, men som skulle främja min sinnesro mycket, nämligen att låta underrätta en av mina vänner, en from prästman, som bodde i Saint-Sulpice, att jag befann mig i Saint-Lazare, samt tillåta mig att någon gång mottaga besök av honom. Denna ynnest beviljades mig utan invändningar. Det var min vän Tiberge, som frågan gällde. Icke för att jag hoppades att av honom få det nödvändiga biståndet till min befrielse, men jag ämnade använ