109 Han var nog hederlig att ordentligt framlämna den, och Lescaut erhöll redan samma dag det brev, som var avsett för honom. Redan följande dag kom Lescaut och passerade obehindrat under min brors namn. Min glädje var stor, då jag såg honom i mitt rum, vars dörr jag sorgfälligt låste. — Låt oss inte förlora ett ögonblick, sade jag. — Tala först om för mig, hur Manon har det, och giv mig sedan ett gott råd, hur jag skall kunna fly. Han försäkrade, att han icke hade sett sin syster alltsedan den dag, som föregick mitt fängslande, han hade erfarit hennes och mitt öde först efter noggranna efterforskningar, och ett par tre gånger, då han infunnit sig på spinnhuset, hade han vägrats tillåtelse att tala med henne. — Eländige G. M., utbrast jag. — Det skall du dyrt få umgälla! — Vad er befrielse beträffar, fortfor Lescaut, så är den inte så lätt att utföra, som ni tror. Jag och två av mina vänner tillbringade kvällen i går med att granska det här huset utvändigt överallt, och vi insågo, att då era fönster vetta åt en kringbyggd gård, enligt vad ni uppgivit, skulle det vara mycket svårt att skaffa er ut den vägen. Dessutom bor ni i tredje våningen, och vi kan inte smuggla in vare sig rep eller stegar. Jag ser således ingen utväg från yttersidan. Det är inne i själva byggnaden man måste hitta på något knep. — Nej, svarade jag, jag har skärskådat allting, i