112 Vid andra knackningen hörde han mig, och tvi-velsutan i den tron, att det var någon av bröderna, som var illamående och behövde hjälp, steg han upp för att öppna. Icke desto mindre vidtog han den försiktigheten att först fråga innanför dörren, vem det var och vad man ville honom. Jag var tvungen att uppgiva mitt namn, men antog en klagande ton för att låta honom förstå, att jag ej mådde riktigt bra. — Åh, är det ni, min käre son, sade han, i det han öppnade dörren. — Vad kan det vara, som för er hit så sent? Jag trädde in i kammaren, och sedan jag dragit honom med mig till den ända därav, som var längst avlägsen från dörren, förklarade jag, att jag omöjligt kunde stanna kvar längre i Saint-Lazare, att natten var en lämplig tid att avlägsna sig oförmärkt, och att jag väntade av hans vänskap, att han skulle samtycka till portens öppnade eller låna mig sina nycklar, så att jag kunde öppna den själv. Detta yttrande torde ha överraskat honom. Han stod en stund och stirrade på mig utan att svara. Som jag icke hade någon tid att förlora, tog jag åter till orda och sade, att jag var djupt rörd av all hans godhet mot mig, men att jag, då friheten är den dyrbaraste av alla förmåner, synnerligast för mig, som man orättmätigt berövat densamma, var besluten att återvinna den redan denna natt, till vad pris som helst. Och för att han icke till äventyrs skulle komma på den tanken att upphäva sin stämma och