197 visste jag, att återfall därvidlag medförde mycket svåra följder. Jag hade velat giva uttryck åt min ångest, men jag fruktade att skrämma henne för mycket. Jag bävade sålunda för hennes skull utan att våga varsko henne om faran, och jag omfamnade henne suckande för att åtminstone försäkra henne om min kärlek, som var nästan den enda känsla jag tordes uttrycka. — Manon, sade jag, säg mig uppriktigt, kommer du att älska mig alltid? Hon svarade, att det gjorde henne mycket ont, att jag kunde tvivla därpå. — Nej, återtog jag, jag tvivlar inte, och med denna förvissning är jag i stånd att bjuda alla våra fiender spetsen. Jag skall taga min familj till hjälp för att slippa ut ur Chåtelet, och allt mitt blod gagnar till intet, om jag inte rycker dig därifrån, så snart jag blivit fri. Vi anlände till fängelset. Där skilde man oss åt och inspärrade oss på olika håll. Detta slag drabbade mig ej så hårt, emedan jag förutsett det. Jag anbefallde Manon enständigt hos uppsyningsman-nen, i det jag upplyste honom om, att jag var en person av börd och lovade honom en betydlig vedergällning. Jag omfamnade min älskade, innan vi skildes, och besvor henne att icke låta sig överväldigas av förtvivlan och ingenting frukta, så länge jag befann mig i livet. Jag var icke utan pengar. Jag gav