203 Vid de sista orden kunde jag ej återhålla några tårar. Ett fadershjärta är ett Naturens mästerverk — hon härskar där, så att säga, med välbehag och manövrerar själv alla dess fjädrar. Min far, som därtill var en man med vett och smak, blev så rörd av den form jag givit åt mina ursäkter, att han icke förmådde dölja denna förändring för mig. — Kom, min stackars chevalier, sade han, kom och omfamna mig... det gör mig ont om dig. Jag omfamnade honom. Han tryckte mig intill sig på ett sätt, som för mig förrådde, vad som försiggick i hans hjärta. — Men hur skola vi bära oss åt för att få dig härifrån, återtog han. Förklara mig nu utan omsvep, hur alltsammans förhåller sig! Som det, när allt kom omkring, icke fanns något verkligt vanhedrande i mitt uppförande, åtminstone om man dömde det efter levnadssättet bland andra unga män av värld, och då ju en älskarinna ingalunda gäller för någon skam i våra dagar, lika litet som en smula knepighet i att fånga spellyckan, beskrev jag utförligt och uppriktigt för min far det liv, jag hade fört. För varje förseelse, som jag biktade, vinnläde jag mig om att anföra berömda föredömen i avsikt att förringa skammen därav. — Jag lever tillsammans med en älskarinna utan att vara förenad med henne genom vigsel... hertig