207 Jag ämnade blott skaffa Manon några förfrisk-ningar och anbefalla henne hos fånguppsynings-mannen, ty jag väntade icke att få tillstånd att träffa henne. Icke heller hade jag ännu haft tid att övertänka möjligheterna att befria henne. Jag bad att få tala med uppsyningsmannen. Han hade blivit så välvilligt stämd mot mig till följd av min frikostighet och mitt saktmod, att han, benägen att stå mig till tjänst, begynte tala om Manons öde som om en olycka, vilken gjorde honom mycket ont, emedan den kunde bedröva mig. Jag begrep ingenting av detta tal. Vi stodo och samtalade en stund utan att förstå varandra. Slutligen märkte han, att jag behövde en förklaring, och gav mig densamma, som jag redan med fasa meddelat er, och som det skulle vara mig en ytterligare fasa att upprepa. Aldrig har ett våldsamt slaganfall haft en mer plötslig och förfärlig verkan. Jag sjönk till golvet med en så smärtsam hjärtklappning, att jag ögonblicket innan jag förlorade sansen, trodde mig för alltid skild från livet. Något av denna föreställning dröjde till och med kvar, sedan jag återfått medvetandet. Jag såg mig omkring i rummet och på mig själv för att förvissa mig om, att jag ännu hade den olyckan att vara en levande människa. Visst är, att om jag endast följt den naturliga drift, som bjuder en att söka befrielse från sina kval, intet skulle ha förefallit mig ljuvare än döden i denna stund av bestörtning och