215 Jag kastade mig ned och omfattade hans knän med mina armar. — Ack, om det ännu återstår er något därav, utropade jag, så förhärda er inte mot mina tårar! Betänk att jag är er son! Ack, påminn er min mor! Ni älskade henne ju så innerligt. Skulle ni väl ha fördragit, att någon slet henne ur era armar? Nej, ni skulle ha försvarat henne intill döden. Ha inte andra ett hjärta såväl som ni? Kan man vara barbarisk, sedan man en gång erfarit, vad ömhet och sorg vill säga? — Säg ingenting mer om din mor i detta sammanhang, genmälde han uppbragt, denna hågkomst upptänder blott ytterligare min harm. Ditt dåliga leverne skulle ha lagt henne i graven, om hon fått uppleva det. Låt oss sluta detta samtal, det plågar mig och kan ändå inte ändra mitt beslut. Jag återvänder till min bostad, och du måste följa med mig. Den torra och hårda ton, varmed han meddelade denna befallning, upplyste mig blott alltför klart om, att hans hjärta var obevekligt. Jag drog mig undan några steg, för den händelse han skulle få det infallet att fasttaga mig med våld. — öka inte min förtvivlan genom att tvinga mig till olydnad. Det är mig omöjligt att följa er. Lika omöjligt är det mig att leva efter den hårdhet, ni visat mig. Jag säger er därför ett farväl för evigt. Min död, som ni snart skall få höra talas om, tilläde jag dystert, skall måhända återuppväcka era faders-känslor för mig.