217 dan häftigt bannat honom för hans försök att inlåta sig med Manon. Det återstod mig således endast våldets väg, sådan som herr de T. hade utstakat den, och till denna begränsade jag nu alla mina förhoppningar. — De äro mycket osäkra, sade jag, men den mest välgrundade och för mig mest hugsvalande är den förhoppningen, att åtminstone gå under på kuppen, om den icke lyckas. Jag lämnade honom, i det jag bad honom bistå mig med sina välönskningar. Jag tänkte nu icke på annat än att samla omkring mig kamrater, vilka jag kunde meddela en gnista av mitt mod och min beslutsamhet. Den första, som kom mig i minnet, var samme livdrabant, som jag använt till att fasttaga G. M. Jag hade även för avsikt att tillbringa natten i hans bostad, enär jag under eftermiddagens lopp icke haft tid och sinnesro att skaffa mig nattkvarter. Jag fann honom ensam hemma. Det fägnade honom att se mig frigiven från Ghåtelet, och han erbjöd vänskapligt sina tjänster. Jag förklarade då, vilka han kunde göra mig. Han hade tillräckligt sunt förnuft för att inse alla därmed förknippade svårigheter, men var icke desto mindre nog ädelmodig att åtaga sig att försöka övervinna dessa. Vi använde en del av natten till att rådgöra om mitt företag. Han förordade de tre gardister, som han tagit till hjälp vid förra tillfället, såsom varande beprövade slagskämpar. Herr de T. hade