225 Oaktat det grymmaste av alla öden fann jag min sällhet i hennes blickar och i den visshet jag hade om hennes tillgivenhet. Jag hade i sanning förlorat allt, vad andra människor skatta högt, men jag hade vunnit Manons hjärta, den enda skatt, som jag värderade. Vad frågade jag efter, om jag levde i Europa eller i Amerika, när jag visste, att jag skulle bli lycklig, om jag blott finge leva vid min älskades sida! Är icke hela världen fosterland för ett trofast älskande par? Om någonting vållade mig oro, så var det fruktan att se Manon utsatt för brist och nöd. Jag föreställde mig redan tillsammans med henne en vistelse i en ouppodlad och av vildar bebodd trakt. — Jag är ändå ganska övertygad'om, att det ibland dem inte kan finnas några så omänskliga som G. M. och min far, sade jag. — De komma åtminstone att låta oss leva i fred tillsammans. Ifall det som man berättat om dem är sant, så följa de naturens lagar. De känna varken till den girighet, som anfäktar G. M. eller de fantastiska hedersbegrepp, som upphetsat min far emot mig. De komma inte att störa två älskande, som de se leva lika enkelt och naturligt som de själva. I detta avseende var jag således lugn. Men jag gjorde mig inga romaneska föreställningar i fråga om det dagliga livets behov och villkor. Jag hade alltför ofta erfarit, att det finnes outhärdliga försakelser, enkannerligen för en ung kvinna, som är van vid ett bekvämt och yppigt liv. M. L. 15