229 voro hågade att frivilligt sluta sig till kolonin, üver-färd och kost erhöll jag gratis. Enär posten till Paris skulle avgå följande dag, lämnade jag efter mig ett brev till Tiberge. Det var rörande och utan tvivel ägnat att beveka honom, eftersom det föranledde honom att fatta ett beslut, som endast kunde härröra från en gränslös fond av ädelmod och tillgivenhet för en olycklig vän. Fartyget avseglade, och vinden gynnade oss utan avbrott. Jag lyckades utverka av kaptenen, att Manon och jag erhöllo en plats för oss själva. Han hade godheten att betrakta oss annorlunda än våra olyckskamrater. Jag hade tagit honom avsides redan första dagen och meddelat honom en del av mina olycksöden, i syfte att i någon mån vinna hans aktning. Jag ansåg mig ej skyldig till någon skamlig lögn, då jag sade, att jag var gift med Manon. Han låtsade tro detta och lovade mig sitt beskydd. Vi rönte också under hela färden bevis på att han höll sitt ord. Han styrde om att vi fingo ordentlig föda, och den uppmärksamhet han visade oss förskaffade oss våra olyckskamraters aktning. Jag vakade oavlåtligt över att Manon icke skulle lida det minsta obehag. Detta märkte hon tydligt nog, och åsynen härav, i förening med det livliga medvetandet av den sälllsamma belägenhet, vari jag frivilligt för hennes skull försatt mig, gjorde henne så öm, så kärleksfull, så uppmärksam även på mina