249 Men dessförinnan underlät jag icke att otaliga gånger omfamna henne med hela min kärleks glöd. Jag satte mig ännu en gång vid hennes sida och betraktade henne länge, jag kunde icke förmå mig att tillsluta hennes grav. Då mina krafter omsider började uttömmas och jag fruktade, att de helt och hållet skulle svika mig, innan jag fullbordat mitt värv, gömde jag för alltid i jordens sköte det fullkomligaste och mest älskliga den någonsin burit. Därefter lade jag mig på graven med ansiktet mot sanden, slöt mina ögon i avsikt att aldrig mer öppna dem, åkallade himlens bistånd och avbidade otåligt döden. Det skall helt säkert förefalla er otroligt, att under hela denna sorgesamma förrättning ej en enda tår trängde ur mina ögon, ej en enda suck ur mitt bröst. Mitt förvirrade och utmattade tillstånd samt min bestämda föresats att dö hade hejdat alla utgjutelser av förtvivlan och smärta. Jag behövde ej ligga länge på marken i denna ställning, förrän jag förlorade den lilla återstod av medvetande och förnimmelse, som jag hade kvar. Efter allt, vad ni nu hört, är avslutningen på min berättelse av så ringa betydelse, att den knappast förtjänar ert godhetsfulla besvär att lyssna därtill. När Synnelet burits hem och hans sår blivit omsorgsfullt undersökta och omskötta, befanns det icke blott att han ej var död utan att han icke ens er