Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den. Jag smög mig fram, och upptäckte att han till
och med höll boken upp och ned.
Det var för mycket för mig, jag fattade då
först begreppet humbug. Jag har aldrig sedan
gråtit på något läsaremöte.
Tiderna voro onda där nere i Småland just
då. En mördare skulle avrättas vid Långemåla, som
låg i närheten. Jag tiggde och bad att få gå dit och
se på, men jag fick ej. Kanske var det riktigt. Jag
tror till och med, att det var riktigt.
Stundom fick jag resa till Oskarshamn. Där
såg jag för första gången havet.
Det luktade tjära vid hamnen och där
arbetades på ett helt annat sätt än det jag sett förut.
Jag beslöt att bli sjöman och segla ut till
främmande länder, där det fanns indianer att slåss med.
Jag skulle ha en bössa och skjuta caribous och
vapitis, och min gördel skulle hänga full med de
förnämsta hövdingarnas skalper.
Jag hade ett särskilt krigsrop på den tiden:
alalalalalala — la — som ofta ljöd mellan tallarna
där hemma.
Jag hade läst om indianer i Familjejournalen
och gripits av en mäktig sympati för dem. Jag
hade en båge och pilar med sylspets, som darrande
satte sig i trädstammarna. Jag hade tallbössa, ett
mordvapen, som man skaffar sig genom att vrida
ur kärnan på en tre à fyraårig talltopp, och laddar
med två pluggar av blånor, en i vardera ändan,
varpå man skjuter ut den yttersta genom att med en
träpinne pressa ihop luften mellan pluggarna. Jag
tror att ingen människa blivit dödad med tallbössa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
