Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krångdalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kvällarna däruppe i fäbodarna. Fjärran från
konstlade människor och växlar och telefoner, medan
snön faller över stugor och härbren, på vilkas
dörrar jag läser namnen på kullorna som levde
häruppe för 400 år sedan.
Nu är det natt. Elden har slocknat i spiseln
och mina kamrater sova. Jag kliver ned från min
sängplats under taket och går naken ut på
förstubron. Fäbodarna äro tysta och timmerkarlarna
sova efter sin arbetsdag. Endast från en stuga
lyser det. Jag ser icke fönstret, men bakom en
svart knut fladdrar ett sken ut över snön och
gnistorna ur skorstenen irra omkring några
sekunder som husvilla stjärnor, innan de drunkna i
det blå mörkret. Men snön kyler vasst under
fötterna och jag går in. Nirvana.
Nu är det morgon och solen kastar gnistor
på snön och luften är hög och blå. Nu kokar snart
potatisen och medan vi vänta på den ta vi vars ett
par av de vackert svängda skidorna som stå mot
väggen och vars ett par av de vackert skulpterade
stavarna och glida över snön ned mot härbrena
och läsa de vackert skurna årtalen på dörrarna
och söka tyda minnena som generation efter
generation lämnat efter sig på de ännu friska
stockarna. Och när vi ätit vår sill komma slädarna
fram. Färden går genom skogen ut på tjärnar,
där det gula timret ligger vackert i den blå snön
och där märkningen pågår. Låt vara att det är
något galet med timmerdrivningen och att skogen
försvinner, men vackert är det och liv att se på.
Jag tror för resten att våra barnbarns barnbarn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
