Dagen för dopparedan, och än ligger kostern i hamnen!
Blåisen skär, som den vore av stål och nöter och gnager.
Snön ligger tung på kapp och på däck, och styv som av järnplåt
vilar storn på sin bom, ty sist när vi kryssade nordvart,
höllo vi fullt i en by, som jagande bister och blåsvart
sprutade skummet till gaffeln och small som hagel mot duken.

Snart skall kostern dragas i land att vila till våren,
men låt oss pröva ännu en dans medan riggen är uppe!
Stark står Nordan och kall och skoten kyla i näven,
men med vantarna på och luvan ned över örat,
fårskinnsvästen och skor med mjukt och värmande lapphö
och en sup vid hård bidevind, när det biter i näsan,
reder sig människan gott. Från däcket skotta vi yrsnön,