Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur personligheten bygges upp. Betraktelser över mångfald och enhet, av professor John Landquist - Harmoniens bud - Mångfaldens försvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
John Landquist
begå misstag. Vi veta inte heller så väl på förhand i vad
mån vi komma att tillfoga andra lidanden; de dödliga få ofta
uppleva sanningen av Goethes anklagelse mot »de himmelska
makterna»: »Ihr lasst den Armen schuldig werden — dann
überlasst Ihr ihn der Pein». Men erfarenheten gör oss
småningom bekanta med våra egna personligheter och med andra
människor. Medan vi storma fram i livet lära vi känna
disharmoniens faktum. Vi upptäcka att det i vårt spontana
känsloliv finns anspråk på enhetlighet och stil, på en nivå av
uppförande, som man ej kan överge utan att känslor av
maktlöshet, kvalmighet eller smärta inträda.
Vi kunna icke uppsätta harmonien som mål för vårt
handlande, men vi böra lyssna till vårt inres varningar, då vi äro
i färd med att störa den. Att mot andra eller en själv begå en
handling som vi ogilla medför icke blott den speciella skada,
som just denna handling kan ha åstadkommit, utan därtill
kommer det sår, som i och med handlingen tillfogats
personligheten själv. Stundom kan detta sår vara varaktigare än det
som tillfogats en annan. Vi kunna länge med smärta minnas
att vi tanklöst tillfogat en annan ett sår, som denne andre
kanske glömt och övervunnit.
Mångfaldens försvar.
Både mångfald och enhet äro nödvändiga för ett rikt liv.
Man kan icke ensidigt hävda enhetskravet, ty livet blir då
fattigt och trångt. Vilken ålders enhet skulle man för övrigt
fastställa som norm? Pojkåldern mellan 10—13 är ett av
människolivets mest harmoniska skeden, men ingen tänker
naturligtvis på att ställa upp denna sorglösa ålder som mönster
för den vuxna människan: om enligt Anna Maria Lenngrens
dikt de forna pojkarna »kivas om maten», så kan det
vara nödvändigt för att den följande generationen pojkar
skall ha något att äta. Det är vidare känt, att människor, som
leva isolerade i avlägsna bergstrakter, förete en mer
problemfri karaktär än de som leva i större samhällen och bli ställda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
