Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Levnadskonst i maskinsamhället, av fil. lic. Birger Beckman - Det yppersta budordet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Levnadskonst i maskinsamhället
77
igenom kan vi närma oss den anade verkligheten hos de
absoluta krav, som vi bär med oss i vårt inre och som är varje
enskild människas individuella egendom och arvedel: kraven
på förverkligandet av den absoluta verkligheten, den absoluta
rätten, sanningen, godheten.
Vi vet, att vi aldrig någonsin kommer att kunna uppnå detta
mål. Vi kommer aldrig att kunna motsvara de krav vi bär
med oss som människor. Men denna mänskliga ofullkomlighet
är ingen ursäkt för ett underlåtande av den strävan, som
riktar sig mot den absoluta tillvarons förverkligande.
Levnadskonst består inte i att släta över och gå vidare. Inte i att
gå utanför problemen och föra ett behagligt liv, där stötarna
blir så få som möjligt och njutningarna så många som
möjligt. Levnadskonst är att söka förverkliga vårt mänskliga
livsmål.
Samhället kan här synas lägga otaliga hinder i vägen för
oss. Det kan söka »tvinga vårt samvete» i mer än en mening.
Och det kan inordna oss i ett maskineri så fulländat, att det i
realiteten närmast ter sig som ett fängelse, där varje enskild
målsättning är utesluten därför att allt är bestämt och fixerat
från början. Det kan te sig så. Men det är sällan eller aldrig
så. Ej ens det totalitära människof ängelset kan i själva
verket förhindra den starke individen att fullfölja sitt livsmål —
även om fullföljandet måste ske inför en arkebuseringspluton.
Och häri får vi en ny aspekt på relationen mellan individ
och samhälle. Vi är i grund och botten aldrig mer bundna av
samhället än vi själva accepterar. Samhället kan tvinga eller
förgöra vår kropp. Det kan inordna oss i även det mest
sinnrika maskineri, som skenbart binder varje vår rörelse, varje
vår tanke, varje vår handling och reaktion. Men detta är i
grunden blott ett sken. Intet kan binda vår ande mer än vi
själva medger. Vi kan och vi bör anpassa oss efter samhället,
efter den sociala gemenskap vi lever i, så långt som vi vet
med oss själva att vi icke därmed binder eller förkväver vår
ande, vår förmåga att som individer fullfölja vårt
rättfärdig-hetsmål som människor. Så långt är anpassningen en dygd
lika väl som en praktisk nödvändighet i gemenskapslivet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
