Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hemmet och äktenskapet, av biskop Torsten Bohlin - Föräldrar och barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
Torsten B o hl i n
2. Om hemmet skall kunna bli ett glädjeämne för barnen,
måste far och mor ge sig tid med barnen. I pressen dryftas
ämnet: den bortglömde fadern. Och visst finns det paternella
mindervärdeskomplex. Och nog lever »Fars dag» på det hela
taget ett galvaniskt liv i bredd med »Mors dag». Men saken är
nog inte så farlig. Far blir inte bortglömd, om han själv inte
glömmer bort sina barn, om han bara ger sig en smula tid
med dem.
Men tid? Vem har egentligen tid för hemliv, för sina barn?
Fru Pettersson klagade: » Min man har titt och tätt
kvällsar-bete och är han någon enda kväll hemma, är han nästan
alltid ute.» Ja, hur skall det då kunna bli hemliv hos Petterssons?
Men ha vi inte alla lika bråttom? Äro vi inte alla lika
herrskapet Pettersson i det stycket? Vi ge oss tid för så
mångahanda, att vi sakna tid för det väsentliga.
På insändareavdelningen i en stockholmstidning stod
nyligen ett brev »till fadershjärtana» från en ung gymnasist. Han
skriver onekligen några tänkvärda ord, när han påepekar, att
det är »för mycket begärt av en ung man att han skall sitta
hemma och gäspa i kapp med pappan eller kanske gäspa
ensam när pappan är på ’styrelsesammanträde’. Vi ungdomar»,
heter det i fortsättningen, »ha ingenting emot att vara
hemma, om det ordnas lite trevligt för oss. — Men det heter alltid,
att det är ett så fasligt besvär med sådant ’och vad skall pappa
göra då’? Det är ganska märkvärdigt att man begär att
ungdomen skall vara hemkär och vara fri från nöjeslystnad, när
de äldre springa på middagar och teatrar så ofta de har
möjlighet därtill.»
Den mycket enkla sanningen är denna: ha vi barn oss
anförtrodda, barn att ansvara för, så höra barnen till vårt livs
väsentligheter. Går det inte på annat sätt, så måste vi tvinga
oss att avsätta tid, så att vi hinna bli bekanta med våra barn,
innan de flyga ut ur boet. Att bli bekant med barnen, det
betyder inte minst att vi bli förtrogna med och delta i deras
intressen, dessa intressen som för barnet äro fullt ut lika
viktiga som affärerna, politiken, böckerna och nöjena för oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
