Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Levnadskonst och religion, av lektor Emilia Fogelklou - Fromhet är levnadskonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Levnadskonst och religion
101
puzzlet, så att den ena konturen går i den andra. Och om eller
när mosaiken någorlunda lyckas, har man ingen annan än
sig själv att tacka. »Och förebrå», borde man väl tillägga.
Men det är det sällsamma, att i sista fall behöver man något
annat att skylla på, »livet», ödet eller någon bestämd person!
Den människa som lever i enkel och omedelbar gudstro —
i ett första eller sista stadium — tackar för livskamrat och
bröd och gärning, både för det hon fick och för det hon inte
fick, därför att hon tror, att allt, även det brustna, kan bli
helat och enat, om hon riktar in livet mot den polstjärna hon
siktat. Då blir också döden, ja under vissa omständigheter
själva kriget, något man tar emot som givet, icke ifrågasatt.
»Allt är så lätt och ljust. Det betyder ingenting om jag stupar
nu eller dör några år senare. Det enda viktiga är, att jag har
min sak klar med Gud», skrev en nyligen stupad ung
finländare kort före sin död.
Denna klara självfallenhet, som gör liv och död till något
enkelt, otillkrånglat, hör då inte bara ihop med de avgörande
och stora stunderna. Den är likafullt med i de vardagligaste.
Jag minns ett replikskifte ur en gammal engelsk biografi, som
jag eljest glömt. »George», säger den ene av två unga män,
»det ser ut som om du bad, när du skär till din gåspenna.
Gör du verkligen det?» — »Ja», svarar George enkelt, »jag
har märkt att jag gör det bättre då.»
En jämtlandskvinna berättade för mig: »Jag hade haft
mycket mer arbete än vanligt under en hel dag och lagt mig
mycket sent. Men just som jag skulle ha somnat, tyckte jag
att den där lama gumman inne i skogstorpet stötte opp mig.
(Vi brukade gå med mat till henne, och nu hade det i
brådskan inte blivit av på ett par dar.) Jag fick ingen ro, utan
steg opp, tog mat i skåpet och gick den långa vägen i natten.
’Jaså, Herren väckte’na’, mötte den gamlas röst. ’Jag har då
också ropat, och så lät Han dig höra’.»
(Om nu någon ger andra psykologiska namn, såsom
»koncentrera sig» och »telepati», så må det vara hänt. Men för dem
jag berättar om var kontakten bönhörelse.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
