Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Humor och levnadskonst, av läroverksadj. Gustav Lindberg - Medmänniskorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
Gustav Lindberg
na, som väl av utövarna betraktades som ett skämt men som
kunde bli åtskilligt pinsamt för föremålet. Den här ynglingen
hade tagit sitt parti: han förekom andras drift genom att
driva med sig själv. Jämt talade han om sig själv som den
lille juded jäveln och accepterade villigt alla de egenskaper,
som anekdoterna pådyvlade hans stamfränder. Ibland kunde
det verka som en lekfull självironi. Men det blev för mycket i
längden. Det går en smal gräns mellan den självironi, som
står i humorns tjänst, och den som innebär självutplånande
flykt från verkligheten med en anstrykning av feghet, kanske
också av bitterhet. Humoristen hävdar sig själv så som
hävdade han sig inte. När Sokrates reste sig upp bland publiken,
då i Aristofanes »Molnen» en karikerad Sokrates framträdde,
och inbjöd atenarna att skratta även åt den verklige Sokrates,
så innebar detta varken självutplånande eller bitterhet. Han
var tillräckligt medveten om sitt inre värde för att tillåta, att
man skrattade åt det hos honom, som tålde att skrattas åt. Han
var trygg, och i tryggheten ligger en av humoristens
väsentligaste kännemärken. Emedan han är trygg, behöver han inte
försvara sig, och det faller honom inte in att vredgas eller
ömka sig själv.
Eyvind Berggrav berättar i sin bok »Biskop ovan polcirkeln»
om en fattig fiskare, som en gång hade fångat en jättestor
hälleflundra. Fångsten var så värdefull, att han inte vågade
anförtro den åt den vanlige uppköparen utan själv for till
staden för att sälja den. När båten kom åter på kvällen, var
det många som väntade honom på bryggan, undrande vad
han köpt för de många pengarna. Bland de väntande var
också den långa raden av hans barn. Han bar med sig en stor
låda. Barnen stod förväntansfulla runt omkring, när han bröt
upp den där hemma. Den var full med wienerbröd! Och till
barnen sade han: »Ät nu så mycket ni vill.»
Visst borde han ha köpt kläder och andra nyttiga ting för
pengarna, säger biskopen. Men det kan hända, att när de här
barnen träffades många år efteråt, så sade de till varandra:
»Minns du den dagen, när far kom hem med alla
wienerbröden.» Det hade de inte sagt, om han kommit hem med kläder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
