Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Humor och levnadskonst, av läroverksadj. Gustav Lindberg - Samarbete och livsåskådning - Är humorn en gudagåva?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Humor och levnadskonst 153
väl närmast uppfattningen om människornas väsentliga
godhet, tron på att den ondska, fientlighet och gemenhet, de
stundom visa, är något tillfälligt, av fruktan eller missanpassning
framkallat, som kan ställas under debatt. I en sådan debatt
kan humoristen till att börja med säga, att om hans syn på
människorna är grundad på en illusion, så är det i alla
händelser en nyttig illusion. Han blir själv lyckligare och gör
andra lyckligare genom att behålla den. Men han kan också
säga, att vi här röra oss på ett område, där det är omöjligt att
bevisa något. Erfarenhet kan ställas mot erfarenhet. Här blir
det fråga om att tro. Den som tror på människornas godhet
och försummar att bygga upp ett försvar mot dem, han kan
bli bedragen, bl. a. på pengar. Men den som tror på deras
ondska, han blir bedragen på möjlighet till gemenskap, på
glädjen att övervinna en annans misstro, och han försummar
tillfället att hjälpa en annan ur isolering och fruktan. Den
som anser den senare risken större än den förra, väljer att tro
på godheten och kan göra det med gott samvete å
intellektets vägnar. Blir han besviken ibland, så tar han också den
saken med humor.
Är humorn en gudagåva?
Till sist kan man fråga, om humor är något som kan läras.
Nog ser det ut som om somliga människor vore födda
humorister. De kunna vara glada och goda tillvarons söndagsbarn
men också människor, som fått pröva mer än nog av dess
vedervärdigheter och ändå alltid komma ovanpå med hjälp
av sin humor. Huruvida detta betyder medfödda arvsanlag
eller om det är så, att de i de första barnaåren mötts med så
mycken godhet, att de sedan aldrig kunna upphöra att tro på
godhetens makt, därom är det kanske gagnlöst att tvista.
Sannolikt föreligger väl i de mest utpräglade fallen en
kombination av bäggedera. Den typiske misantropen har väl också
sitt arv och sina erfarenheter, som format ut hans inställning.
Emellertid hör man ju ofta den som förfallit till självömkan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
