Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om konversationens konst, av professor Rolf Lagerborg - Att tala på lek, men lyssna med allvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om konversationens konst
167
Även av andra konversationens mästare påtalas detta sätt
att konversera. Så av Malebranche (1638—1715): »Även hos
de mest förekommande och förståndiga ser man i debatten på
deras ögon, att de tänka på annat än vad som säges, upptagna
av vad de själva önska bevisa och i sitt hjärta ringaktande
andras mening» (Recherche de la vérité I 4; 8). La
Rochefoucaulds (1613—80) Maximer hade gått före med
förmaningen : »Något, som gör att man träffar på så få, med vilka
man kan föra ett förnuftigt och trevligt samtal, är den
omständigheten att knappast någon bryr sig om att tänka på, vad som
säges, utan fastmera tänker på, vad han själv ämnar yttra. De
allra smidigaste och vänsällaste nöja sig med att låtsas höra
uppmärksamt på, medan man i deras ögon och sinnen lägger
märke till hur tankspritt de lyssna och hur ivriga de äro att
komma åt att säga, vad de ha på hjärtat... De borde dock
inse att det, att lyssna och svara väl, hör till de främsta
fordringarna vid en välförd konversation.»
Redan Montaigne förbjöd talträngdheten. »Tystnad och
blygsamhet», äro, säger han »mycket behagliga vid
konversationen». Samma insikt om åhörandets värde inskärptes av
Adolph, Freiherr v. Knigge (1751—96) i hans berömda
handbok Ueber den Umgang mit Menschen av år 1788. Han
utvecklar tesen som följer (I s. 44):
»Jag har ofta tillvunnit mig namn att vara en förnuftig
och kvick man, i sällskap, där sannerligen icke ett enda klokt
ord gått ur min mun och där jag ej gjort något vidare än att
med ett mönstergillt tålamod avhört förnämt och halvlärt
snack; eller då och då bragt en man på ett ämne, som han
älskat att tala om.»
Man måste emellertid lyssna, så det framgår att man hör
på, att man hela tiden är med. »Det finns en talande
tystnad, som kan både godkänna och ogilla», anmärker La
Rochefoucauld. »Det finns en gäckande tystnad. Det finns en
respektfull tystnad. Det finns slutligen tonfall, miner och
åtbörder, som göra en konversation angenäm eller
oangenäm ... Säkrast är enligt min mening ... att lyssna mycket,
tala litet och aldrig säga något man kunde få ångra.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
