Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Att se på konst», av intendent Gertrud Serner - Konstnären och tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Att se på konst»
197
Vad beträffar koloriten med dess starka lokalfärger i
motsättning mot den lysande guldgrunden, så betingades den av
den yttre ramen kring det färdiga konstverket, den dunkla
kyrkointeriören, där de levande vaxlågorna spredo ett
vackert och karakteristiskt ljus, som ställde bestämda krav på
den konstnärliga effekten.
När medeltiden som stil avlöstes av renässansen och
konstnären började sträva efter att nå en realistisk effekt med
illusoriskt perspektiv, kroppslig påtaglighet och individualiserade
ansikten, så var detta bara ett av de många tecknen på att
medeltidens världsbild förändrats och avlösts av en
åskådning, som gav det mänskliga och det personliga ett egenvärde
och förde både konstnärernas och publikens intressen från
det transcendenta till det fysiska planet. Även om det
obefintliga tidsperspektivet gör bedömningen svår, kan man nog
också spåra ett sammanhang mellan vår tids våldsamt
experimenterande konst, som ofta ställer all tradition på huvudet,
och där man går till ytterligheter i flera riktningar samtidigt,
och den värld, vari vi leva, där vetenskapen spränger atomer,
världsåskådningar och ideologier kämpa på liv och död och
sociala experiment i en förut otänkbar skala pågå med hela
länder som försöksfält.
Också i en mera ytlig bemärkelse bestämmas konstverken
av utomkonstnärliga faktorer. En Lebruns eller Tiepolos
praktfulla målningar i jätteformat, som helst krävde ett stort
tak eller en hel vägg för att kunna utveckla sig i all sin prakt
och voro avsedda att ses på avstånd, hade stora palatsbyggen
och furstliga beställare som nödvändig förutsättning. I
1600-talets Holland däremot, där borgerskapet socialt spelade
huvudrollen, voro städernas trånga borgarhus den naturliga
platsen för artisternas produkter, och så skapades den typiska
nederländska kabinettskonsten. Vermeer van Delfts, van
Goyens och till stor del även Rembrandts konst var anpassad
efter denna intima miljö och begagnar sig därför
företrädesvis av små format och lågmälda verkningsmedel.
Liksom man kan betrakta en viss epoks konst som den
logiska konsekvensen av samtida andliga och materiella
för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
