Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Att se på konst», av intendent Gertrud Serner - Naturen i konstens spegel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Att se på konst»
199
lärt oss se. Vandra vi en sommarkväll vid Stockholms ström,
när lyktorna börja tändas, så se vi med Eugène Janssons ögon
på kajernas och vattenspegelns 1 jusgirlander. Fara vi på
sommarnöje till Bohuslän, se vi klipporna som monumentala
silhuetter, tecknade av Karl Nordström, och fiskargubben vid
hamnen som en studie av Wilhelmson. Ingen vill förmena
den, som älskar det kärva klipplandskapet, att sätta särskilt
värde på Karl Nordströms konst, men därjämte tillönskar
man västkustentusiasten att också kunna uppfatta och njuta
av konstverkens estetiska kvaliteter. Å andra sidan hjälper
oss samtidskonsten att se skönheten i de nya miljöbilder, som
det moderna livet skapar och de nutida konstnärerna tolka.
Den som utan ens ett försök till inlevelse avvisar en Sven
Erixson-målning av Stockholm i kvällsljus som gräll och
brutal, han avskär sig själv från två njutningskällor,
konstverket som sådant och den konstnärligt klarläggande synen
på verklighetens neonljuslysande, bisarrt livfulla stadsbild.
Motivet är ofta konstverkets värsta fiende. Om
naturförebilden i sig själv intresserar åskådaren, finner han ofta
tavlan vacker även om dess konstnärliga kvaliteter äro minimala,
medan däremot ett ointressant eller motbjudande ämne stöter
bort den betraktare, som endast ser till innehållet. Den som
faller offer för detta ytliga och okonstnärliga seende, brukar
också bedöma konstverkets kvalitet efter dess mer eller
mindre intima likhet med en fotografiskt korrekt avbildning.
Denna missuppfattning av konstverkets uppgift som mera
återgivande än tolkande sammanhänger med att vår
västerländska konsttradition är mera realistiskt betonad än andra,
och detta har ingivit den i konstseende otränade och
obegåvade den olycksaliga föreställningen, att det i mekaniskt
avseende riktiga återgivandet är huvudsaken i konstverket och
förmågan att åstadkomma optisk illusion en mätare på
artistens skicklighet.
Men om vi lämna vår egen historiska tradition ur räkningen
och i tankarna genomvandra de skilda kulturkretsar och
epoker, som sett en stor konst blomma, så är det nästan omöjligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
