Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vad musiken kan skänka mig, av fil. lic. Per Lindfors - Musikens makt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
Per Lindfors
känsloliv? Ingalunda. 1940 visades på våra biografer den tyska
krigsfilmen Seger i väster. Den formade sig till en glänsande
apoteos över den tyska arméns oövervinnelighet. Man
tumlade ut ur biografen med en känsla av att här var intet att
göra, här var bara att resignerat böja nacken under
järnhälen. Det var ett stycke briljant propagandakonst. Det var
inte det metodiska söndermalandet av fransmännens
försvars-linjer, det taktfasta marscherandet, som gav intrycket. Det var
den underliggande musiken. Den suggererade fram hela
känslan av förlamning, den trubbade av förståndet, tvingade in
tanken i önskade fåror, skapade rädsla och ångest. Hur många
anade att musiken framkallade dessa intryck? Men den som
efteråt för sig själv spelade Marseljäsen, kände det som om
han fått ett friskt, svalkande bad. Ett enkelt men absolut
effektivt motgift.
Om denna musikens hemlighetsfulla makt, har några av
våra skalder talat i ord, som för tanken tillbaka till Platons
idéer. Hos Karlfeldt heter det om den moderna jazzen:
Du dansar bleka ungdom, sorgset låta
din ukulele och din saxofon.
Du ungdom, som jag älskar, jag vill gråta
att se din dans; den slår mig som ett hån.
Men trumman hetsar, rått trumpeter ryter,
det är, som krigets sista kompani
av allt för veka, sviktande rekryter
i ryckig Veidtsdans ringlade förbi.
Och Sven Stolpe ansluter sig till Karlfeldts uppfattning
om jazzmusiken som en andlig konkursförklaring när han
säger: »Det slog ryckigt till av vilda sick-sack-streck och
glimmade gulrött av fräcka kurvor i luften — orkestern sände ut
en häxbrygd av musikaliskt vanvett med hisnande
saxofonlöpningar mot bakgrunden av det obevekliga, mördande dånet
av banj os och trummor.» Men för Artur Lundkvist, den
primi-tivistiske mystikern, är samma jazz någonting annat, den dio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
