Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristider och krisberedskap i det mänskliga livet, av doktor Jakob Billström - Äktenskapets kris - Ensamhetens kris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kriser i det mänskliga livet
243
sjungna Äran. Någon större Ära än att hava vunnit den
älskades kärlek ges det väl ej.
Leda däremot de med svartsjukan sammanhörande
fenomenen till misstro, till kontrollåtgärder, till hot med
våldshandlingar eller till böner, i somliga fall kryddade med tal om
självmord, då föreligger ett ofysiologiskt tillstånd, en verklig
själssjukdom, som kulturen genom sina organ måste söka att
bota (läkarebehandling eller skilsmässa) samt förebygga
följderna av. Läkarehjälp må i tid sökas av den sjuke, ej av hans
offer, såsom nu vanligen är förhållandet. Varken böner eller
hotelser kunna frambesvärja den genkärlek, som är en
nödvändig förutsättning för kulturmänniskans samliv. Låter t. ex.
en kvinna sitt goda hjärta förleda sig till något dylikt,
åstadkommer hon en större och allvarligare tragedi, än om hon
genast avbryter all förbindelse. Det är dessutom någonting
demoraliserande för den bedjande parten, om ett samliv
bygges på medlidande.
Ensamhetens kris.
En alldeles särskild kris i känslolivet uppstår förr eller
senare då medelåldern passerats. Den betingas av att man
förlorar någon av dem som stå en nära. Detta undgår ingen.
Man först liksom ej fattar det, eller rättare sagt man fattar
nog, att en människa, som betytt mer än allt annat för en —
det må vara en mor, en far, en make eller ett barn — är borta.
Man är bara förvånad över att man själv lever och kan äta,
tänka, arbeta, fastän det går dåligt. Att alla andra ej märka,
huru hela tillvaron är i olag, att man själv har förlorat
orienteringen i tiden, finner man obegripligt. Följande dikt av en
föga känd författare målar i någon mån upplevelsen i denna
avstannandets kris.
Tänk att — — — !
Tänk att solen än kan skina,
Fastän Dina ögon slutits?
Tänk att dager ännu finnes
Och att nattens stjärnor lysa?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
