Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristider och krisberedskap i det mänskliga livet, av doktor Jakob Billström - Misstroendets kris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kriser i det mänskliga livet
255
samhet utnyttjas ofta av samvetslösa sol- och vårare eller
förslagna vampar, vilka först lätt nog genom de gamlas
otillfredsställda ömhetsbehov kunnat »charma» dem och sedan
växelvis utnyttja misstroendets och ömhetsbehovets
krisberedskap.
Misstroendets kris torde vara den farligaste av alla i
människans liv. Genom sammanträffande av vissa
karaktärsegenskaper med specifikt ogynnsamma yttre förhållanden kan den
ibland komma att uppträda tidigare, ja redan i början av
medelåldern.
Tvivlet på att man är värdig sin makas (eller makes)
kärlek, kan döda ens egna känslor och framföda en svartsjuka.
Detta har Jonas Lie på ett gripande sätt skildrat i »Lotsen och
hans hustru». Ett s. k. »Miko» (= mindervärdeskomplex)
stimulerar ej eller leder åtminstone ytterst sällan till känslans
fördjupande och en merprestation, som en del psykologer
anse, utan det leder oftare till en kris, ut ur vilken man kommer
tommare och fattigare i sin själ. (Jfr Antoni kap.
Mindervärdeskomplex i Själens läkarbok).
En förment eller verklig oförrätt, utebliven befordran,
ringaktande bemötande av någon taktlös person, kan antingen
framkalla en ökning av ömhetsbehovet med en
svåremotstånd-lig lidelse, eller också, och det är nog vanligare, skapa en
illa dold misstro mot andra och deras förhållande till en
själv. Detta leder till isolering från den gemenskap man
ändå innerst inne åtrår, till ett utvärtes ofta ganska
hänsynslöst självhävdande och en ensamhet, först blott invärtes,
men så småningom även utvärtes. »Blott den ensamme är
stark» är den tragiska och paradoxala sats Ibsen lägger i
doktor Borkmans mun.
Löses ej denna misstroendets kris genom försoning med
tillvaron och med en självaktning byggd på en nedprutning
av vissa personliga krav i tillvaron samt en äkta ödmjukhet
grundad på livserfarenhet och den sanna humorn, då
uppkommer den sjukliga, konstanta misstron, som så småningom
leder till mer eller mindre uttalade förföljelseidéer. Den så i
sitt eget tankeliv orättvist förföljde, tidigare sociale
medbor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
