Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Fabeldiktaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jungfrun står blomman på kärrets tufva med bleka kinder och af sorg lutadt hufvud, och paddor och grodor hota henne. En fantasibild från Ovidius vaknar i botanistens fantasi, och klockljungen i det norrländska träsket förvandlas till en liten poetisk naturmyt.
Till största delen äro dessa exempel tagna ur Linnés resor, alltså ur osystematiska, för en större läsekrets beräknade verk, men skildringssättet återfinnes äfven i de specifika vetenskapliga rönen i Vetenskapsakademiens Handlingar. Äfven de, som behandla de mest nyktra ämnen, kunna rymma oväntadt mycket af sagoton och naturpoesi. I uppsatsen om “Renarnas brömskulor i Lappland“ är t. ex. stygnflugans och renens “sym- och antipathie“, som Linné kallar det, framställd med en novellists värme och intresse för ett fall af psykologisk attraktion och repulsion. “Flugan,“ heter det, “däremot längtar så innerligen efter den, som för henne rymmer och flyr, att hon ingen ro eller lisa kan äga de få dagar hon lefver sin frodigaste lefnad. Hon glömmer bort både mat och hvila, far hela dagen, i fult och vackert väder efter sin kära vän“ o. s. v. På samma vis betraktar Linné myrorna ett par regniga augustidagar 1740, då han på sig själf, den evigt rastlöse, tillämpat Salomos råd till den sysslolöse att betrakta myrorna. Han ser på dem med något af samma poetiska blick, hvarmed Maeterlinck i våra dagar sett på insekternas andra statbildare, bien. Stacken är intet förvirradt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
