Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Fabeldiktaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
manfolk äro tillstädes, hoppar hon som oftast på dem och biter dem“. Skildringen blir så intagande och lekfull, att man tänker på rococons djurstycken med deras skalkaktiga karrikatyr af människolifvet och behagfulla framhäfvande af djurhumorn. (Markattan är ju också rococons älsklingsdjur, som till tiden hade all grimasens och oblyghetens frändskap.) En scen med Diana och en påfågelhona erinrar slående om Oudry, tidens finaste djurmålare. Linnés framställningskonst, hvilken ofta bäres af en fläkt ur Genesis, kan så annorstädes få det sirliga lekhumöret hos en dörrmålning i ett rococokabinett.
Hela originaliteten i detta skildringssätt synes kanske tydligast genom en sammanställning med den ende i Linnés samtid, som var en honom jämnbördig medtäflare både såsom forskare och naturbeskrifvare: Buffon. Att antagonism rådde dem emellan, vet hvar och en som känner deras skrifter. Genklangen häraf fortlefde ännu hos deras lärjungar, intill dess eftervärlden — som Isidore Geoffroy S:t Hilaire i den ryktbara inledningen till sitt stora arbete “De organiska rikenas allmänna Naturhistoria“ — ställt dem sida om sida som den moderna naturhistoriens tvenne portalgestalter.
I själfva verket är det också knappast möjligt att finna som stormästare på samma fält två så polariskt motsatta naturer. Buffon hade en antik tänkares stora och fasta själ. Naturens eget opersonliga och mäktiga majestät hvilar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
