Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Resebeskrifvaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Helt visst ägde Linné icke den moderna människans blick för olika arter af utpräglad natur. Alvarens hed kallar han ett “stenigt, olyckligt Arabien“ och om Bohus län gör han den reflektionen: “det är otroligt, hvad åtskillnad ett land får, då dess backar blifvit utan skog, nakna klippor, hvaraf landet ser ut som vore det för några år sedan af vattnets afgrund uppstiget.“ Men icke en af seklets landskapsmålare skulle hafva förstått en dylik natur! Hur konventionell är icke i all sin “djärfhet“, själfve Joseph Vernet, han som gaf rococons människor en rysning af elementens storhet! Linné känner fjällvärldens skönhet och arktiska poesi. Med fina ord skildrar han det nordsvenska landskapets tungsinthet i mörkningen, “då himlen blir svartblå, vädret blåste från norden, luften var kall och natten kom med hast“, och hur utmärkt han tecknat den uppsvenska våren och dess skygga, ljusa vaknande från vintern är redan visadt. Ehuru den begränsade naturbilden kanske är honom kärast, visar Linné flerstädes ett sinne för fjärrviddens verkan och de stora linjernas skönhet, som i dåtida litteratur — och långt sedan — är sällsynt. Han förordar till exempel uttryckligen för målare det “ogemena perspektivet från Kvälleberga backe i närheten af Wexiö, där man ser de gröna och stora skogar nedanföre utsträckta till en vidlöftig horisont och genomskurna med åtskilliga och många vatten, som Helga sjö, Bergundasjö och de många strömmar, som binda dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
