Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Talio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi börja hos grekerna. “Lycklig den, som lämnar efter sig en son att hämnas sin faders oförrätt och sår“, heter det hos Homeros, och som en oafvislig släktförpliktelse faller hämnden efter en dräpt hans närmare och fjärmare fränder i arf och det ända till kusiner och syskonbarn. Blodshämnden betraktas som mannens hederssak och släktens solidaritetstecken. Gärningen gör här intet till saken. Lif för lif, därest icke de förorättade själfva nöja sig med blodspenningen, mansboten, något som hos de egendomskära Homeriska grekerna aldrig ansågs skymfligt. Ajax erinrar ju Iliadens mest hetlefrade och obändige hämnare, Achilles, att till och med fader och broder
mottaga försoningsbot.
En i det hellenska själslifvet djupare ingripande helgd erhöll vedergällningstanken, då den bekom religiös sanktion af den kult, som allt mer blef den i Hellas mest lefvande och betydelsefulla, kulten af de döda och deras själar. Skrämmande och oemotståndlig ljöd nu maningen till hämnd från släktgrafvarna, och den på släktinstitutioner byggda hellenska staten förvägrade därför gäldandet af blodskuld med penningar såsom kränkande för de bortgångna, för osynliga statsmedlemmar. Solons lagstiftning sökte i statens intresse reglera den individuella blodshämnden, men ännu i senantiken upprätthöll hellensk legislation ifråga om dråps bestraffning den gamla repressalietanken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
