Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Linnés Nemesislära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
velat styrka sin ålderdoms system om de mänskliga handlingarna och deras hemlighetsfulla sammanhang.
Redan samlingens titel gifver tankegångens kärnpunkt:
Nemesis Divina, Talio est æqualis retributio, unde reciproca Talio. Autopathia Græcis.
Det är sålunda Nemesis uppfattad som gudomlig vedergällning. På själfva titelbladet står en definition af Talio som en fördelning af straff och brott. Men — som Meïr Goldschmidt anmärker — redan i ordet Autopathia skymtar en djupare inre utläggning af det fördolda sambandet mellan människans handlingar, i det autopatheia betyder själferfarenhet, en genom egen pröfning vunnen lidandets visshet. På titelbladet står vidare, utom Linnés ständigt upprepade valspråk, “innocue vivito, numen adest“, följande ställe ur Claudianus:
Sæpi mihi dubiam traxit sententia mentem curarent Superi terras: an ullus inesset Rector aut incerto fluerent mortalia casu? Abstulit hunc tandem Rufini poena tumultum absolvitque Deos. Claudianus.
“Ofta har min själ tviflat på om de himmelska bekymrade sig om jorden, om det finns någon styresman eller de dödligas händelser gå på en oviss slump? Men då har alltid tanken på Rufini straff slitit min själsstrid och friat gudarne.“
Samma citat använder egendomligt nog Leibniz i sin Theodicée, när han skildrar den kvalfulla undran, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
