Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 54. Hwi suckar det så tungt uti skogen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”O I, som träden dansen på ljungbewuxen stig,
I skönaste små syskon, o sägen, sägen mig:
Hwem suckade så tungt uti skogen?”
Och liten elfwadrottning med fagra läppar log
Och smekte liten pilt på röda kinden.
”Gråt icke, wackra gosse, fastän du wilse drog,
Fastän du blef så hemsk inunder linden!
Men sätt dig här på tufwan å ljungbewuxen stig
Och torka dina tårar, så skall jag säga dig
Hwem suckade så tungt uti skogen.
”När natten sakta stiger utöfwer land och sjö,
Och dagens sorl begynner att förswinna,
Och wågen går till hwila inunder grönan ö,
Och alla wackra stjernor börja brinna:
Då blifwer himlens båge så ren och spegelklar,
En här af goda englar så tyst derunder far
Och gråter silfwertårar öfwer jorden.
”Då ser i himlens spegel sin bild den arma jord
Och finner sig så dyster och förkastad;
Hon täljer alla synder, all lögn och flärd och mord,
Hwarmed hon är se’n tusen år belastad.
Då far en dödens rysning igenom hennes märg,
Då bedja alla dalar, då bikta alla berg,
Då suckar det så tungt uti skogen.” —
”Haf tack, du elfwadrottning! Det glömmer jag ej mer,
Ej heller fruktar jag att hemåt wandra.
Se der, i månens strimma min rätta stig jag ser;
Farwäl! Wi glömma icke brådt hwarandra.
Wäl är jag mycket ringa, ej har jag gods och gull;
Men herren will jag lofwa, att aldrig för min skull
Det sucka skall så tungt uti skogen".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
