Jag aldrig färg och klädnad skiftar,
Af nordens folk en trogen bild.
Så vår- som vintertid jag viftar
Min gröna spira lika mild.
Åt alla hägn och vård jag delar
Mot stormens ras, mot haglets skur;
I toppen orren muntert spelar,
Vid foten leka markens djur.

När menskan mina fränder sluter
Uti alléers stela tvång,
Ett ostördt lif på fjälln jag njuter
Och sjunger der min frihets sång.
Ej min natur jag mägtar dämpa;
När vestan leker i sin dal,
Jag vill med nordanvädren kämpa
I himlarymdens blåa sal.

Den sorgsna nattens näktergalar
Ej hos mig hysa jag förmår;
Ifrån min krona göken talar
Med friska slag hvart enda år.
Visst tusenårig är hans visa,
Ej konstig i sitt enkla lopp;
Men hvarje vår dock alla prisa
Hans helsning från min gröna topp.