Mot nordens haf jag sträcker färden
Med ljumma vindar alla år:
Ett budskap från den södra verlden,
Jag kommer dit med sol och vår.

Och hvar jag sänker mina vingar,
Der börjar allt på nytt att gro,
Allt högre flamma solens ringar,
Och sjelf jag reder in mitt bo.

Jag bygger det af ler, jag kläder
På tusen sätt dess golf och vägg;
Jag väljer mossa, gräs och fläder,
Att mjukt der blir för mina ägg.

Jag bygger det inunder åsen
Af menskors tak: der är mig bäst.
Jag vaktar hyddan, vaktar låsen
Och lockar trefnaden som gäst.

Om höns och dufvor tar jag vården,
Ty öga fins ej skarpt som mitt:
När höken kretsar öfver gården,
Då hvisslar jag zifit, zifit.

Och de förstå min vink och dölja
Sig fort i buren och i byn;
Jag skyndar röfvarn att förfölja
Och jagar honom uppåt skyn.