Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 58. Göken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Strax efter sedan göken anländt om våren, börjar hanen
gala, och hans läte ku kú, ku kú, som han ofta upprepar, är
säkerligen för hvar och en väl bekant. Vanligen sitter han,
då han låter höra sin stämma, i toppen af något träd eller
fritt på någon af dess grenar, och han håller dervid vingarne
nedsänkta, nickar med hufvudet och slår upp den långa
stjerten. Då det är mulet och duskigt väder, gal han nästan
hela dagen, men eljest är det egentligen morgnar och aftnar,
som han ifrigast låter höra sig. Sedan ungarne börjat
kläckas, tystnar han helt och hållet. Honan har icke förmågan
att gala, utan låter i stället stundom höra ett läte, som har
någon likhet med hackspettarnes och kan uttryckas med
plitt, plitt, plitt. Då de skrikit sig hesa, eller det lider mot
sångtidens slut, gifva de ofta falska eller hväsande eller
liksom hickande ljud, och sluta eller blanda dem ofta med helt
olikartade, skrattande eller pladdrande läten, såsom
schakakaksch o. s. v. Somliga gökar fördubbla första tonen, såsom
kukukú.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
