Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 60. Trollhättan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den öfversta af Trollhättans slussar, i en trakt full af
bergshöjder, dels nakna, dels klädda med den allvarsamma
barrskogen.
En barnskara omgifver eder, så snart ni satt foten i
land. Pojkar, som hafva messingsmärken i mössorna till
tecken, att de vilja för några ören visa vägen förbi fallen,
omringa eder och ropa om hvarandra: »Vill herrn se fallen?
Jag känner vägen öfverallt; jag kan tala om allt». Ni följer
de små vägvisarne. Snart har ni gått den korta vägen
emellan kanalen, der ångfartyget ligger i slussarne, och floden,
som rullar mellan klipporna. Ni stadnar först på en
terasslik höjd och skådar omkring eder.
Under eder brusa de väldiga Gullöfallen, der elfven med
tvenne armar omfamnar den lilla Gullön. Längre ned synes
Toppöfallet, ur hvilket en annan liten holme skjuter upp sitt
skumstänkta hufvud. Der nedom dåna Stampeströmsfallet
och de tvenne Helvetesfallen med den häftiga strömhvirfvel
nedom sig, som fått namn af »Olide-hålan», samt slutligen det
sista, den så kallade Flottbergsströmmen.
Hur det kokar, hur det brusar hela denna väg, som
intager en längd af två tusen fem hundra alnar af Göta elf! I
hvitt skum hvälfver sig vågen kring de täcka, löfprydda
holmarne. Kanske har ingen mensklig fot beträdt deras strand:
obesökta, okända äro dessa små öar, hvilka dock endast
några få famnar äro skilda från den bebodda stranden. Der
dofta blommorna i fred, och foglarne sjunga der ostörda i
björkens grenar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
