På nattlig strand vid svall och bölja
Min gamla hydda enslig står;
Dess fot de vreda vågor skölja,
Och skummet upp mot rutan slår.
Fast åskan ljungar, stormen tjuter,
Jag slumrar lugnt i halmtäckt skydd;
Ty aftonbönen innesluter
Mig i den eviges beskydd.

Och färgar solen berg och dalar,
Jag skyndar ut på väglös stig;
Jag flyger öfver böljans salar,
Der döden lurar under mig.
Hur ofta töcknar sökt förvilla
Min färd, då natten kom bland dem,
Då såg jag upp till Gud, och stilla
Hans stjerna åter lyst mig hem.

Mitt nät, min ökstock och min koja
Är hvad af lyckan jag begär.
Nöjd drar jag fattigdomens boja,
Ty emot syndens lätt den är.
Och när den natt sin vinge skakar,
Der ingen måne gör sin rund,
Jag bergar seglen trygg och vakar
Vid hoppets säkra ankargrund.