Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 33. Slaget vid Lund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
smärta, ja nästan med förtvifian hade han känt sig vanmägtig och
oförmögen att hejda deras framfart; det såg ut, som om hans
faders stora eröfringar skulle gå förlorade. Ändtligen hade dock
utsigterna något ljusnat. Danskarne hade blifvit slagne vid Halmstad,
och Karl började hoppas. Nu stod han sjelf emot fiendens befästa
läger vid Lund. Efter tre veckors sysslolös förbidan, under det den
Svenska hären led af sjukdomar och brist, beslöt Karl att djerft
anfalla den öfverlägsne motståndaren, och krigsrådet biföll hans
mening. Hans eget fasta beslut var att här segra eller dö.
Natten mellan den 3 och 4 december bröt in, och vid månens
nedgång ryckte de Svenska trupperna ur lägret. Fältmarskalken
Helmfeldt förde högsta befälet öfver hären, under honom general
Ascheberg öfver rytteriet, och generallöjtnant Schulz öfver fotfolket.
Fältropet ”med Guds hjelp” utdelades. Regementena ordnade sig,
och konungen red omkring för att till hvarje trupp säga några
uppmuntrande ord. Fotgardet, Kristofer Gyllenstjernas regemente,
manade han att icke lossa den sista salvan förr än på tio stegs afstånd
från fienden. ”Och så, gossar”, sade han, ”pliten i hand och
muskötkolfven upp! och se’n gäller det att gå löst på fienden”. Med
dylika ord tilltalade han sina krigare, och när han nu högt frågade,
om de vore i ordning, svarades enhälligt från hela hären: ”Ja, i
Guds namn!”
Vid midnattstid började det farliga, det afgörande tåget. Det
leddes mot Lydde å, som man först skulle öfvergå. Då klockan var
fyra på morgonen, stod hela hären på åns södra strand och ordnades
der å nyo. Men detta tåg under en stilla natt och knappt en half
mil från fienden kunde ej undfalla dennes uppmärksamhet. En stor
del af Danska hären ryckte ur lägret och stälde sig i slagordning
mot Svenskarne. Fienderna, mycket öfverlägsne i antal, voro det
ännu mera i styrka. Deras friska och frodiga folk, deras väl födda
hästar gjorde ett starkt afbrott emot utseendet på Svenska sidan.
När solen gick upp, klart strålande öfver de vidsträckta
snöfälten, började det blodiga verket. Svenskarnes högra flygel och
fiendens venstra, som voro hvarandra närmast, kommo först i
handgemäng. Svenskarnes högra flygel, bestående af drabanter och flere
sqvadroner Finska ryttare, befann sig då rätt under Helgona kyrka.
Fienden gjorde det första anfallet med stort raseri. De Finska
ryttarne råkade i oordning, och de angripande trodde drabbningen vara
vunnen, emedan Svenskarnes andra linie ännu ej hunnit fram. Karl den
elfte, utan att det ringaste modfällas, satte sig i spetsen för sina
drabanter och gjorde med lifregementet under Nils Bjelke ett så häftigt
anlopp, att fienden kastades tillbaka.
Ordningen kom nu till Svenskarne att göra det andra anfallet.
Konungen red fram till hvarje sqvadron och ropade med hög röst:
”Kommen ihåg, att I ären Svenskar!” Derpå höggo de in. Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
