Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 41. Karl von Linné.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slutit att blifva läkare, var det för honom af stor vigt, att de
bäste lärarne i medicinen funnos i Upsala. Han beslöt
derföre att lemna Lund, hvaröfver hans välgörare Stobæus
högeligen förtörnades. Det var om hösten 1728 han kom till
Upsala. Här fick han dock snart kämpa mot den största nöd
och de svåraste bekymmer. Den lilla penningesumma, som
hans föräldrar kunnat lemna honom, var snart förtärd, och
då det den tiden ansågs vara nästan föraktligt att studera
läkarevetenskapen, sökte han förgäfves att erhålla något
understöd för sina studiers fortsättande. Nöden gick så långt,
att han med papper måste omlinda sina frusna fötter, på det
att de ej skulle sticka fram ur de trasiga skodonen. Utan
mat, kläder eller penningar hade han knappast något annat
beslut att fatta, än att säga farväl åt Upsala och på samma
gång åt studierna.
Nu besannades dock ordspråket, att då nöden är störst,
är ock hjelpen närmast. Innan han lemnade Upsala, ville
han nemligen ännu en gång besöka den botaniska trädgården,
hvarest han njutit så mycken glädje vid betraktandet af en
mängd utländska, för honom förut främmande örter. En sådan,
som han förr ej skådat, stod der nyss utslagen. I glädjen
öfver den samma glömde han nästan sin sorgliga belägenhet,
och han undersökte växtens delar med största noggranhet —
det var ju också, som han trodde, sista gången ett sådant nöje
var honom beskärdt. Till sist ville han afbryta blomman
för att medföra henne såsom ett minne från lyckligare dagar,
då han ännu vågade hoppas på en framtid, egnad åt
naturvetenskaperna.
Då hördes plötsligen en barsk stämma, som hejdade hans
hand. Då Linnæus vände sig om, såg han framför sig en
vördig prestman, doktor Olof Celsius den äldre, hvilken efter
några frågor snart uppskattade Linnæei stora insigter, och då han
sjelf var sysselsatt med utarbetandet af ett verk om de i
bibeln omtalade växterna och dertill ansåg sig kunna få god
hjelp af Linnæus, så upptog han honom i sitt hus, så att den
fattige studenten snart med glädje såg sig kunna fortsätta sina
studier.
Detta kan man säga vara en af vändpunkterna i Linnés
underbara ungdomslif. Genom Celsius blef han nemligen
bekant med den ryktbare professor Rudbeck, hvilken ej
allenast tog honom till sina barns lärare, utan ock skaffade
honom förordnande att, ehuru han blott var en ung student,
under Rudbecks sjukdom undervisa de öfriga studenterna i
örtkunskapen eller botaniken, — ett uppdrag, som han med
allmänt bifall fullgjorde, ända till dess en äldre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
