Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- 24. Stengeten.
- 25. Vesuvius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
snart han blifvit varse getens horn, skjuter han. Sedan en stenget
blifvit dödad, återstår för jägaren ny möda och fara för att skaffa
sitt byte till hemmet. För detta ändamål tager han inelfverna ur
djuret, binder ihop fotterna och hänger det öfver sig så, att kroppen
ligger på jägarens nacke. Så lastad, stiger han, stödjande sig på
sin alpkäpp, varsamt nedåt. Isiga vindar, snöyra, täta moln,
stormar, nedrullande stenar eller den inbrytande natten bereda faror, som
en stengetsjägare sällan på längden undkommer.
*
25. Vesuvius.
Jemte en vän hade jag beslutit att bestiga berget Vesuvius. Vi
mottogos vid dess fot af två raska vägvisare, en äldre och en yngre.
Den förste drog mig, den andre min kamrat uppför berget. En
sådan vägvisare omgjordar sig nemligen med en läderrem, hvari den
resande fattar tag för att lättare kunna stiga uppför branten. På
detta sätt nådde vi den jemna bergsslätt, hvaröfver den eldsprutande
toppen höjer sig.
Anblicken af den omgifvande sköna trakten borttog, liksom ett
uppfriskande bad, all trötthet och kom oss att glömma alla mödor.
Derpå gingo vi omkring toppen, som just nu rök och utkastade sten
och aska.
Först hörde vi ett väldigt dunder, som kom ur det djupaste
svalget; derpå sågo vi, huru tusentals större och mindre stenar, som
voro inhöljda i askmoln, slungades upp i luften. Största delen af
dem föll tillbaka ned i afgrunden. De stenar deremot, som
kastades åt sidan, föllo ned på berget och åstadkommo ett starkt dån. Först
nedstörtade de tyngre och hoppade med doft buller utför berget, de
mindre kommo efter dem och sist askan. Detta allt inträffade efter
regelbundna mellantider, hvilka vi ganska väl kunde beräkna.
Men redan nedföllo flere stenar, som gjorde stället, der vi
uppehöllo oss, osäkert. Min kamrat blef deraf skrämd och ville anträda
återfärden. Men jag tänkte, att det borde vara möjligt att komma
uppför spetsen till svalget under tiden emellan två utbrott. Jag
rådslog härom med vägvisarne, och den yngre af dem tilltrodde sig att
tillika med mig utföra vågstycket. I våra hattkullar lade vi linne-
och sidendukar, togo våra stafvar i händerna, och jag fattade tag i
hans gördel. Ännu föllo småstenarne och askan ned omkring oss,
då den käcke ynglingen drog mig upp på den glödande vägen.
Vi nådde lyckligt det förfärliga gapet. En svag vind blåste
bort röken, som uppsteg ur tusen sprickor i svalgets inre, i hvilket
man här och der såg brustna klippväggar. Anblicken var hvarken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:11:34 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lff1u/0428.html
