Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen - 98. *Kungshatt af K. A. Nicander (I) - 99. Dannemora grufvor af J. H. F. Eurenius (IV)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men gångaren reser sig — djupet förskräcker —
så rak som en karl, ock sitt betsel han bräcker.
Han stryker tillbaka, den modige kung
nedfäller sin katt uppå blommande ljung.
Allt högre det trummar, och sköldarna klinga,
men konungen klappar på rykande bringa
sin fåle och säger: »Förråder du mig?
Det gjorde du aldrig i storm och i krig.»
Och hästen förnimmer den vänliga handen,
ser tvärs öfver viken den grönskande stranden,
hör dånet bakom sig. Han störtar sig då
så modig och snöhvit i böljorna blå.
O ve, det är konungens yttersta timma, —
nej, konungen lefver, och hästen kan simma;
han simmar så väl och så stolt som en svan,
och vågorna leka med fladdrande man.
De kungliga fiskare, alla de hundra,
stå skamsna där kvar uppå berget och undra;
de tänkte så säkert få konungen fatt
men fingo ej mera än konungens hatt.
På klippan syns hatten i viken sig spegla,
och alla ännu, som på Mälaren segla,
de hälsa Kungshatt, och det säges med rätt,
att svearnes konung ej gripes så lätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
