Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen - 109. Haren efter C. U. Ekström och A. E. Holmgren (I)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förträffligt, så framt han där finner gräs och löf till föda samt
tillräckligt skydd mot roffåglar och andra fiender.
Vistelseort ombyter haren vanligen efter årstiderna.
I de södra och mellersta landskapen uppehåller han sig om
sommaren merendels i busktrakter och på sädesfält, om
vintern helst i ängsbackar, beteshagar och skogskanter; i de
norra delarna af landet om sommaren mer eller mindre högt
upp på fjällen, om vintern i de lägre skogstrakterna.
Haren är ytterst skygg och vaksam. Denna hans
egenskap har gifvit upphofvet till ordspråket: »rädd som en hare.»
Han är begåfvad med en skarp hörsel, men hans syn och
väderkorn tyckas däremot vara tämligen slöa. Med de
klippande, spetsade öronen uppfattar han äfven det minsta
buller. Det är också nödvändigt för honom att ständigt
iakttaga den största varsamhet, ty, då fara är på färde,
äger han snart sagdt inga försvarsvapen utan måste söka
sin räddning genom flykten. Han är också ett ibland de mest
snabbfotade af alla våra däggdjur. Dessutom har han
erhållit en dräkt, som under olika årstider är olika och så
nära öfverensstämmande med markens färg, att han
därigenom undgår att väcka sina fienders uppmärksamhet.
Får haren vara i fred, tillbringar han större delen af
dagen i stillhet. Om sommaren lämnar han sitt sofläger
omkring klockan sex e. m. och lägger sig åter klockan tre
f. m. Den öfriga tiden af året rättar han sig efter dagern:
går upp i skymningen och lägger sig åter i dagningen.
Sitt liggställe väljer han antingen i högt gräs eller i säd,
under en buske, vid en sten, en stubbe, en tufva, en rishög
eller dylikt så väl i skogsmark som på öppna fältet. Stället,
där han ämnar lägga sig, krafsar han först rent, och, om
marken är mjuk, gräfver han däri en fördjupning för att
vara någorlunda skyddad.
Då han lägger sig, vänder han alltid nosen emot vinden
troligen därför, att håren skola falla tätare till kroppen
och skydda honom mot kölden. Vanligen går han med
vinden till liggstället, så att han, då han ligger, har hufvudet
vändt åt det håll, från hvilket han kom, ty han vet, att
hans fiender följa spåret. Innan han lägger sig, nyttjar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
