Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen - 113 A. Öland efter H. Hofberg m. fl. (IV) - 113 B. *På Alfvaren efter A. T. Gellerstedt (IV)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ölands södra udde, är utmärkt för sin rika växtlighet. Lindar,
almar och andra ädla träd, i hvilkas kronor näktergalarna
slå sina slag i de ljusa sommarnätterna, bilda på
sluttningarna skuggiga lundar mellan böljande sädesfält och frodiga
ängar; långa rader af väderkvarnar kröna landborgens kant,
och öfver allt detta hvälfver sig en himmel, hvars
genomskinligt blå luft påminner om sydligare nejder.
Följer man från Ottenby den östra landsvägen åt norr,
har landet till en början ett helt annat utseende. Kalt och
naket, utan träd, nästan utan buskar, höjer det sig småningom
från stranden upp till Västra landborgen. Byarna med sina
åkerfält ligga långt från hvarandra och omgifvas af stora,
ofruktbara sträckor, öfver hvilka hvarje vindfläkt jagar hela
massor af fint kalkdamm. Men snart ändras åter naturen.
På två eller tre kilometers afstånd från stranden ser
man en tämligen betydande sandig höjdsträckning, Östra
landborgen. Man finner åter grönskande lundar och
fruktbara sädesfält, till dess de båda landborgarna förena sig något
norr om Borgholm.
Mellan de båda landborgarna utbreder sig midtlandet.
Dess norra del, trakten öster och sydost om Borgholm, är
tämligen bördig samt här och där beväxt med löfträd. Men
den södra delen är en vidsträckt, ofruktbar ödemark, den så
kallade Alfvaren. Denna är omkring fem mil lång och på
sina ställen nära milsbred. På ett ställe vidgar sig Alfvaren
så ansenligt, att den upptager nästan hela bredden af
midtlandet, på andra ställen drager den sig tillsamman och lämnar
rum för tämligen goda gräsmarker, där kreaturen, särdeles
fåren, stundom kunna hafva ganska godt bete. Under stark
torka är ytan öfver allt liksom förbränd, och då utvecklas här
uppe under heta sommardagar en olidlig, brännande hetta,
som kan gifva en föreställning om hettan i Afrikas öknar.
113 B. På Alfvaren.
Fälten här för sommarvinden
bölja ej med vågor gula,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
