Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen - 116. Stora Karlsö af C. J. Bergman (III)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi tyckte vid resans början, att öarna lågo helt nära, och
trodde, att man på tio till tolf minuter skulle hinna fram,
men detta var en synvilla, som vållades af öarnas höjd. När
vi ändtligen nalkades dessa väldiga och underbart vackra
öklippor, hade solen nyss höjt sig öfver det gotländska
fastlandet, hvilket ännu låg insvept i en fin, ljus dimma. Men
öarnas höga, gulgrå tinnar lyste framför oss i gyllene
skimmer. Hafvet låg slumrande, strålande, spegelblankt,
endast här och där småkrusadt och finstreckadt till följd af
några milda fläktars lätta lek med vattenytan. Här och
där syntes några silfverhvita strimmor liksom af simmande
isbälten i det ljusblå vattnet. Och, när vi efter rodden midt
emellan de båda öarna höllo af till vänster för att inlöpa i
Norderhamn på Stora Karlsö, fägnades vi till en början af
anblicken af ett par grisslor, som med frisk fart »lade ut»
till sjös. Efter enhvar af dem bildade sig på hafvets yta
af fina linjer en vinkel, i hvars spets den simmande fågeln
låg, och hvars sidor förlängdes och åtskildes, ju mer han
aflägsnade sig. Och på de kullerstenar, som ligga den ena
efter den andra på det från hamnen utskjutande refvet,
sutto i rad liksom till morgonuppvisning snöhvita, skinande
fiskmåsar. Och längst ute på en större rullsten låg i
vattenbrynet en säl och fnyste af välbehag i den friska
morgonluften, till dess han snart, när båten kom närmare,
fann för godt att dyka ned. Då vi under högljudt samtal
befunno oss inne i den så kallade hamnen, som dock ej är
annat än en landningsplats för båtar, och när vår farkost,
framdrifven af några skarpa årtag, skrapade mot den
grunda, småsteniga bottnen, då välkomnades vi på det
egendomligaste sätt af ett starkt, mångstämmigt bräkande
af de vilda, för sitt läckra kött vi dt berömda fåren, som
med fåglar och harar dela besittningen af ön, och som
snart, förfärade öfver vår landstigning, snabbt sprungo
undan bland klipporna. Och tusentals sjöfåglar, likaledes
förskräckta af det buller, vi gjorde, svärmade ut ur
bergväggarnas skrefvor, bildade liksom en mörk sky öfver våra
hufvud och ställde till oss med vildt döfvande skrik liksom
ett: »Hvem där?» Glada hoppade vi i land och sågo oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
