Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen - 116. Stora Karlsö af C. J. Bergman (III) - 117. Bleking efter N. Torpson m. fl. (I)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fåren till en med hö och halm fylld släde. De hungrande
djuren trängdes belåtna kring den för dem uppdukade
välfägnaden. Småningom sattes släden i rörelse ut från ön och
i riktning mot Storlandet. Då och då kastades bakifrån
släden litet hö eller halm på isen. Fåren följde beskedligt
efter och åto begärligt af det utströdda lockbetet. Så
fortgick den egendomliga färden, ända till dess man kommit
ungefär midt emellan ön och Storlandet. Då stannade fåren
hastigt. De saknade anblicken af sin vanliga omgifning, de
saknade grottor och bergstigar och gjorde halt. De sträckte
upp halsarna, spetsade öronen och vände sina hufvud mot
de kära klipporna bakom sig, och efter ett starkt, enhälligt
bräkande, hvilket ljöd som ett öfverenskommet »vänd om»,
öfvergåfvo de släden och fodret samt skyndade i starkaste
språng till den älskade fosterön, där dock ej blott den
tarfligaste vinterkost och snöfyllda grottor utan äfven ett par
rofgiriga räfvar väntade dem. Med stora ansträngningar
blefvo slutligen räfvarna fällda. Från den tiden hafva räfvar
ej oroat det ensliga fårsamhället.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
