Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen - 169. Tännforsen efter N. J. Andersson m. fl. (III)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kar ut öfver vattenytan, ser man, där sjön slutar, skummet
af forsen såsom ett moln stå stilla öfver vattnet. Midt
emot sig har man Areskutan, som står där i sin nakna
höghet med ett omhölje af hvita snöfläckar och gröna fjällängar.
Man stiger i land, vandrar ett litet stycke genom skogen,
stiger därpå utför en brant backe, som af forsens yrande skum
ständigt är slipprig, och är vid målet. När man här ställt sig
ytterst på de svarta klipporna under fallet, framträder
Tänn-forsen i en sådan storhet, en så obeskriflig skönhet, att
åskådaren står gripen på en gång af förtjusning och häpnad.
Lugn och stilla ligger Tännsjön där ofvan. En mängd
större och smärre fjällbäckar utgjuta sitt vatten i
densamma. Innan denna sjö afbördar sig den mottagna
vattenmängden, sammantränges den och bildar liksom en stilla
älf, hvars jämna yta ser helt fridfull och harmlös ut och
icke låter åskådaren ana det stormande brus, hvartill den
snart gifver upphof. Men med ens kastar den sig med en
bredd af omkring trettio meter utför en lodrät klippa ned
i ett djup af tjugofem meter. När vattenmassan väller ned
öfver branten alldeles som vid ett dammbord, delas den af
ett stort klippstycke, som i orten kallas Björnstenen, i två
hälfter, hvilka dock snart åter förenas för att med
gemensam styrka fortsätta sin väg utför. Inom kort möter
vattenmassan nya hinder. På vänstra sidan af fallet
framskjuter nämligen en klipphäll. Det vatten, som störtar
mot dess uppskjutande branter, förvandlas i snöhvitt skum,
hvilket delvis faller ned i djupet såsom glittrande
daggdroppar, delvis stiger uppåt såsom lätta dimmor, i hvilka
solstrålarna bilda skimrande regnbågar. Den största delen
af vattenmassan störtar sig utan hinder ned i djupet och
åstadkommer där väldiga hvirflar. I flera afsatser efter
hvarandra forsar den sedan nedåt öfver otaliga hinder, tills
den lägger sig till ro i den lugna Noren, bakom hvilken
Areskutan höjer sin majestätiska hjässa.
En öfre och en nedre sjö
af sofvande kristall;
emellan dem af piskad snö
med ens ett skräckfullt fall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
