Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen - 175. Bestigningen af Sarjek (Sarjektjåkko) (II) - 176. Vargen efter A. E. Holmgren (II)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ändtligen hade vi kommit till foten af den högsta toppen,
som höjer sig upp ur isjökeln. Att komma högre syntes
nästan omöjligt. Yi hade att välja mellan att gå uppför
antingen snöbetäckta branter eller bara sluttningar, på
hvilka lösa kullerstenar lågo. Dessa kunde vid minsta
oförsiktighet rasa ned och draga oss med sig i fallet. Yi
valde dock den sista vägen, enär snön på den andra var så
hård, att vi ej kunde få fotfäste däri.
Yi kommo mestadels krypande på händer och fötter
ännu omkring 600 meter högre upp. Vi gingo i bredd, ty
annars skulle de, som gingo efter, krossats af de stenar,
som en och annan gång lossnade och tagande med sig några
andra rullade ned med förfärligt brak. När vi stigit upp
till denna höjd, sade den af lapparne, som var mest van
att gå i fjäll: »Nu går jag ej längre, det är omöjligt att
komma högre upp.» Det förekom mig harmligt att nödgas
vända om nu, då jag icke hade mer än sextio meter till
toppens spets. Jag ville försöka, om det icke vore möjligt
att komma upp. Man måste för att komma upp på höjden
gå långs efter en smal ås, hvars ena sida stupade lodrätt
ner, och hvars andra var betäckt med en hård, brant
sluttande snömassa. Med en järnbeslagen st af gjorde jag
fotsteg i den hårda snön. Jag gick i dessa fotsteg och kom
på det sättet ett stycke högre upp. En och annan gång
hörde jag lapparnes varningsrop. Nu fattade jag med båda
händerna tag i en utstående klippspets och svingade mig
upp på en liten plan, där jag tog mig en väl behöflig hvila.
Efter en stund kröp jag därifrån på händer och fötter upp
på högsta spetsen. Lapparne sutto ännu kvar, där jag
lämnade dem. Uppstigandet var svårare för dem, emedan
de buro mina instrument. Snart begynte de dock röra på
sig, och småningom kommo de upp till mig, som med ett
gladt hurra hälsade deras ankomst.
176. Vargen.
Vargen har i afseende på kroppsställning och storlek
mycken likhet med en stor, högbent, mager hund. Halsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
