Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen - 179. Renen efter A. E. Brehm (II)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
graden. Vild förekommer han i Skandinaviens fjälltrakter,
på Spetsbergen, i norra Ryssland samt i Amerikas
nordligaste bergstrakter och på Grönland. För ungefär hundra
år sedan infördes renen till Island; där träffas han, numera
fullständigt förvildad, i bergstrakterna.
Den vilda renen föder sig om sommaren med saftiga
fjällväxter, och om vintern uppkrafsar han lafvar. Helst
uppehåller han sig på de höga, öde fjällen och vid de stora
träsken, där renlafvar och hjortron växa. I så beskaffade
trakter kan man få se hjordar af flera tusen renar beta.
En sådan hjord liknar på afstånd en skog af horn. Renen
kvarstannar ej hela året inom samma lilla område. Dels
nödvändigheten att byta om betesplats, dels ock årstidernas
växling tvingar honom till ständiga vandringar. Än finner
man honom uppe på de höga bergen, än vistas han nere
vid kusterna, än i de tätaste skogssnåren och än ute på
det fria, öppna fältet.
2.
Renens farligaste fiender äro vargen och järfven,
därnäst lon och björnen. Dessutom är han utsatt för tre andra
förföljare, hvilka visserligen ej alltid äro farliga för hans
lif men likväl vålla honom svåra lidanden. Dessa förföljare
äro en myggart och två bromsarter. En af bromsarterna
lägger sina ägg på hans rygghud, larverna borra sig
igenom huden och åstadkomma högst smärtsamma bulnader.
Den andra bromsarten lägger sina ägg i renens näsborrar,
hvarifrån larverna antingen tränga sig upp genom
näshålorna in i hjärnan, då de förorsaka den obotliga
kring-sjukan, eller ock borra sig ned i tandköttet, som häraf
blir ömt, så att renen har svårt för att äta. Det plågade
djuret plägar dock genom starka nysningar slutligen
befria sig från dessa larver. De renar, som lida af
ofvannämnda bulnader, hafva två värderade vänner i kråkan och
gulärlan. Dessa fåglar sätta sig på den sjuka renens rygg
och hacka fram larverna ur bulnaderna. Renen, som
nogsamt vet, hvilken välgörande verkan härigenom
åstadkommes, aktar sig väl för att skrämma bort fåglarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
